Som förälder vill vi att våra barn ska göra saker som antingen har grund i deras egen vilja eller utifrån hänsyn och respekt för våra medmänniskors behov. Det vi önskar mest är att de skulle vilja duka av, plocka upp och hjälpa till för att de vill göra det inte för att vi säger att de måste eller att vi ger dem en belöning för att utföra vissa saker.

Här kommer sista delen av tre om motivationssystem.

Långt i från allt går att motivera eller föregå med exempel så att barnet vill göra det av egen kraft och då kan det behövas ett belöningssystem. Vi har verkligen testat det mesta och med ytterst varierad framgång. Jag har av bitter erfarenhet lärt mig gång på gång att tjat per definition inte fungerar och troligen aldrig har gjort det.

Här kommer andra delen av tre om motivationssystem.

Hur får man egentligen barn att göra saker, som t.ex. att städa efter sig eller hjälpa till hemma? Den frågan har nog de flesta föräldrar ställt sig. Hos naturfolket på Trobrianderna hjälpte nästan barnen alltid till, men det fanns undantag.

Här kommer första delen av tre om motivationssystem.

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen!

På Kiriwina tog de vuxna inte bort farliga saker eller flyttade barnet från farliga ställen. Exempelvis lämnades den lilla 10-månaders flickan Kunzie ofta mer eller mindre ensam på en "veranda" 1 meter upp från marken. Det fanns inga som helst stängsel eller avgränsning från att hindra henne från att trilla ner. Peter frågade om det inte hände att barnen trillade ner och deras svar var att: Nej, det händer inte. Peter frågade ytterligare en gång: Har det aldrig hänt att ett barn trillat ner alltså? Jo, en gång, var deras svar.

Barn som behandlas på ett icke barncentrerat sätt visar ofta upp ett lugnt och uppmärksamt sätt som många kan förvånas över.

Många tror att det är barnets natur som skapat dem sådana och lägger ofta inte en tanke på att det kanske är sättet de blivit behandlade som formar dem till de självständiga individer de redan vid låg ålder har lyckats bli. Men vi kan bara kasta en blick på de miljoner föräldrar som bor i tredje världen som helt enkelt inte har reflekterat över att de uppfostrar icke barncentrerat.

Dagens sysslor utförs utan någon större tanke eller uppmärksamhet på barnet. Som bekant gör barn som du gör och inte som du säger - barnet vill lära sig genom att titta på och lyssna till andra individer.

När min man besökte Kiriwina, ställde han många frågor om allt och alla. Svaren på frågorna var så enkla och självklara att man skakar på huvudet när man hör dem och undar varför man själv inte kan se det på det självklara sätt som de ser det på. Ser man sig själv ur deras ögon, framstår man nog som en idiot.

En morgon var det två bröder som stod och kastade sten på varandra. Det hela såg rätt farligt ut. Peter frågade om det inte hände att de vuxna behövde gå emellan. Deras svar blev att de är ju bröder. Ja, bröder slåss. Visst, självklart. Dum man är som frågar...

En sak som vi anammat på vår tonåring är Kiriwinas sätt att alltid förklara varför när vi ber om olika saker.

Min första tanke var att det skulle bli enormt tjatigt att jämt förklara saker och ting, men efter bara några försök märkte man en enorm skillnad på motviljan av att hjälpa till. Fast vi verkligen försöker kommer ihåg att förklara varför i samma mening som vi ber om sysslan/saken/uppgiften händer det att vi glömmer bort oss och endast "ger ordern". Då frågar vår dotter genast: -Varför?

Det är väldigt lustigt att höra det så här direkt och man kan inte mer än le åt sin egen dumhet.